Den första Miss America kröntes i september 1921 eftersom Atlantic Citys hotellägare ville ha en vecka till av affärer efter Labor Day. De samlade ihop en parad med rullstolar, en baddräktsuppvisning på sanden och en trofé formad som en gyllene sjöjungfru, och en sextonårig flicka som anmälts av en tidning därhemma gick hem med priset. Allt som följde (catwalken, orgeln, protesterna, den rivaliserande tävlingen som arrangerades samma kväll) ryms inom ungefär två miles av Boardwalk och bakgator som du fortfarande kan gå på en dag.
Veckan som behövde fyllas
Tävlingen var inte tänkt som en kulturell institution. Den var en säsongsförlängare. Atlantic City levde på järnvägsutflykter och dagsbesökare, och pengarna tog tvärt slut vid Labor Day, så affärskommittén byggde en flera dagar lång höstfestival för att hålla besökarna kvar i staden en vecka till. Skönhetstävlingen var ett evenemang inom den festivalen, och inte ens huvudnumret: det fanns en parad med rullstolar längs Boardwalken, en badmoderevy på sanden, band och en publik som bedömdes lika mycket efter sitt larm som av någon jury.
Det officiella namnet säger hur det fungerade. Det var en skönhetstävling mellan städer, där tidningar runt om i landet höll egna lokala uttagningar och skickade vinnaren till kusten med en förkläde. 1921 års vinnare var sexton år, späd och nästan helt oförberedd på vad titeln skulle komma att bli. Frasen "Miss America" fästes vid henne i efterhand; den utropades inte över hennes huvud den kvällen. Hon kom tillbaka året därpå för att försvara den och förlorade.
Sedan var den nära att dö. Kyrkogrupper och kvinnoklubbar kämpade hårt mot en baddräkttävling för tonåringar, arrangörerna lade ner evenemanget efter 1927, och det blev en permanent institution igen först i mitten av 1930-talet. Den version de flesta föreställer sig, med stipendier, talangmoment, en tv-sänd catwalk och en sång, sattes ihop decennier senare. Stipendiefonden är från 1945.
Nästan inget fysiskt finns kvar från 1921 självt. Pirerna som hyste de tidiga omgångarna brann, blåste ner eller byggdes om till oigenkännlighet, och det finns ingen plakett som markerar en första kröning. Det som finns kvar är kedjan av platser som bar berättelsen vidare, och flera av dem är värda din eftermiddag på egna meriter.
Rummet där kronan bytte ägare
Börja vid Jim Whelan Boardwalk Hall (Boardwalk vid Georgia Avenue), för det här är rummet. Tävlingen flyttade in på detta golv 1940 och stannade till 2018, vilket betyder att catwalken, baddräktsparaden, tårarna och de tv-sända kröningarna som fäste Miss America i det allmänna medvetandet alla hände under detta tak, fortfarande sin eras bredaste fria spännvidd, byggt för att svälja en publik på 10 000 och mer.
Korridoren är fri att gå i. Det här är en fungerande arena snarare än ett museum, så det du får är skala i stället för tolkning. Ställ dig på golvnivå och tingets geometri förklarar tävlingen bättre än någon monter skulle göra. En deltagare gick ut ur en tunnel in i en skål där de bortersta sätena var ett kvarter bort, utan videoskärmar som bar hennes ansikte, vilket är precis varför gången och hållningen betydde så mycket.
Det andra skälet att komma är Midmer-Losh-orgeln inbyggd i hallen, ett instrument i en skala som inget annat i världen matchar. Gratis konserter ges vid lunch, och Curator's Tour går onsdagar kl. 10 med föranmälan som krävs. Den anmälan är ingen formalitet; turen går in i kammare i små grupper, så en grupp av vilken storlek som helst behöver boka i god tid och bör räkna med att delas upp. Kolla evenemangskalendern innan du planerar något här, för shower stänger de offentliga utrymmena helt och du står plötsligt framför en låst lobby. Biljetter till evenemang, om du vill se rummet fullt, ligger på ungefär 40 till 150 dollar.
Skyskrapan vid havet
Fem minuter upp längs Boardwalken ligger The Claridge Hotel (Brighton Park, ett kvarter från Boardwalken), den sista av stadens stora hotell före casinotiden och den enda byggnaden på den här leden där tävlingens administrativa liv faktiskt levde. Miss America Organization hade kontor här. Marilyn Monroe bodde i byggnaden när hon kom till staden som Grand Marshal för Miss America-paraden på 1950-talet, en bokning som säger hur mycket nationell dragningskraft tävlingen hade då, och hur långt den hade drivit från en kommitté som försökte fylla en trög vecka i september.
De två restaurerade balsalarna är det man ska se, och de ger den ärliga bilden av tävlingsveckan vid mitten av seklet: här hölls sponsormottagningar och de förklädda sammankomsterna medan allmänheten såg catwalken nere på gatan. De är evenemangsytor, så tillträde beror på vad som är bokat. Fråga i receptionen i stället för att anta.
VÜE, takbaren, sköter den moderna versionen av samma jobb. Det är ett bra stopp för en drink med en lång utsikt ner längs Boardwalken, cocktails landar runt 14 till 18 dollar, och under säsong bör du ringa i förväg för ett bord. Större grupper kan tas emot för en barfest, men att dyka upp tolv stycken en sommarlördag utan bokning fungerar inte. Rum ligger på ungefär 90 till 250 dollar, vilket gör det till en rimlig bas för just den här resrutten; om datumen är tajta, jämför med den bredare hotellsökningen i Atlantic City innan du bestämmer dig.
Piren som folkhavet flödade ut på
Gå nordost och Steel Pier (Boardwalk vid Virginia Avenue) är den andra halvan av tävlingsveckan, den del som inte hade något med domarna att göra. Öppen sedan 1898 var det dit septemberpublikerna gick när de formella evenemangen var slut, och den är fortfarande Boardwalkens mest högljudda sträcka.
För den här leden är det enda köpvärda pariserhjulet. Runt 20 dollar per person ger ungefär tio minuter, och från toppen får du hela berättelsens geografi på en gång: Hallens massa i sydväst, Claridge som reser sig fritt från de nyare tornen, stranden där badmoderevyn hölls och rutnätet av avenyer som löper inåt land. Om du bara gör en betald attraktion i staden är det här den som gör historien läsbar.
Åkturerna går ungefär april till oktober, hjulet från mars till december, och öppettiderna är säsongsbetonade, så kolla under mellansäsongsmånader innan du går ner. Grupper är enkla: biljetthäften säljs i bulk i luckorna och inget behöver bokas.
Den andra tävlingen, två kvarter och en värld bort
Varje ärlig skildring av Boardwalk-tävlingen måste inkludera natten den 17 augusti 1968, och African American Heritage Museum of Southern New Jersey (en kort tur inåt land från Boardwalken) är samlingen som bevarar den. Den kvällen, medan tävlingen pågick i Hallen, arrangerades den första Miss Black America i en hotellbalsal några kvarter bort, ett direkt svar på en tävling som gått nästan femtio år utan att kröna en svart vinnare. Samma natt, på Boardwalken utanför arenan, höll kvinnorörelsens demonstranter den protest som gjorde tävlingen till en nationell stridsfråga i stället för ett nationellt tidsfördriv.
Två tävlingar, en kväll, några hundra meter isär. Du kommer inte att höra talas om den andra inne i arenan, vilket är precis varför detta stopp hör till rutten snarare än som ett valfritt tillägg.
Museet är öppet onsdag till söndag, kl. 11 till 17. Inträdet är 3 dollar för vuxna och 2 dollar för studenter som donation, fritt på onsdagar och fritt för militär. Det är en levande regional samling snarare än en polerad turistattraktion, och den belönar en timmes verklig läsning. Grupper och skolklasser är välkomna och lokaler kan hyras för evenemang, men ring (609) 704-5495 för att boka en tid; att dyka upp oanmäld med en buss fungerar inte.
En elefant med andel i berättelsen
Lucy the Elephant (en kort tur söderut längs kusten) låter som en omväg och är det inte. Den sex våningar höga elefanten av plåt och trä byggdes 1881, fyller 145 i år och är landets äldsta bevarade vägattraktion. Kopplingen är en man: John L. Young, pir-operatören som hade ett finger med i Lucys tidiga liv och ett finger med i att uppfinna tävlingen, vilket är ungefär så koncis en sammanfattning av tidiga Atlantic Citys affärsmodell du kan hitta. Deltagare har spelat in inslag vid hennes fötter under decennierna sedan dess.
Turerna är guidade, varje halvtimme och går i fasta små omgångar, så en grupp på mer än ett dussin delas upp och får köa. Boka i förväg eller räkna med tid för att stå och vänta. Biljetter kostar 8,50 dollar för vuxna och 4,00 dollar för barn 3 till 12 år. Öppettiderna är säsongsbetonade, så bekräfta innan du reser; på vintern kan du hamna med att bara beundra exteriören. Räkna med ungefär två timmar tur och retur från Boardwalken, inklusive transport.
Där tjänstemännen åt och där alla andra köade
Tävlingens sociala maskineri åt på Knife & Fork Inn (Atlantic Avenue vid Pacific, i sydvästra änden av strippen). Det öppnade 1912 som en privat klubb för män och blev en exklusiv matsal i förbundet med förbudstiden, vilket gjorde det till rummet där tjänstemän, sponsorer och förkläden skötte den tysta halvan av tävlingsveckan. Det drivs fortfarande av familjen och är fortfarande en seriös skaldjursrestaurang snarare än ett tema. Middag varje kväll från kl. 16, huvudrätter ungefär 35 till 60 dollar, och bokning rekommenderas starkt. Det här är ett rum för par och små sällskap till sin natur, även om privata fester tas emot om du ordnar dem i förväg.
Motvikten är White House Sub Shop (Arctic Avenue, inåt land från Boardwalken), öppen sedan 1946 och fungerar som stadens inofficiella minnesvägg. Fotografierna inkluderar de artister och besökande dignitärer som tävlingen drog till staden varje september, och smörgåsarna är anledningen till att lokalbefolkningen hållit stället vid liv i åttio år. Subs kostar ungefär 12 till 20 dollar, öppet dagligen kl. 10 till 20. Det är disk servering i ett litet rum. En grupp kan köa och ta med maten glatt; en grupp som förväntar sig att sitta ner tillsammans blir besviken.
Avsluta dagen på Tennessee Avenue
Avsluta på Tennessee Avenue Beer Hall (Orange Loop, två kvarter från Boardwalk), den enda platsen på denna lista som finns tack vare vad staden gör nu snarare än vad den gjorde 1921. Orange Loop-väckelsen förvandlade tre korta kvarter till den enda delen av staden där du kan sitta utomhus med en lokal öl och inte befinna dig inuti ett kasino.
Det är också den bästa grupplokalen på leden med bred marginal: 175 utomhusplatser fördelade på picknickbänkar och ett tält, så ett sällskap på femton kan faktiskt sitta tillsammans. Ring (609) 541-4099 för att reservera bänkar, särskilt på helger. Pint kostar ungefär 7 till 9 dollar och rätter 14 till 20 dollar. Det är stängt på måndagar, så planera runt det.
Att göra allt på en dag
Välj en onsdag. Det är den enda dagen som sammanfaller med Curator's Tour kl. 10 på Hall med gratis inträde på heritage-museet, och den undviker måndagsstängningen på ölhallen.
En genomförbar plan: orgeltur kl. 10, en timme i arenans foajé, sedan fem minuter uppför Boardwalk till Claridges balsalar. Smörgåsar på Arctic Avenue till lunch, cirka femton minuter till fots inåt land. Eftermiddag på heritage-museet, sedan tillbaka till Boardwalk för pariserhjulet på Steel Pier, ungefär en engelsk mil nordost om Hall och cirka tjugo minuters lätt promenad. Middag antingen sydväst på Knife & Fork eller, för en grupp, bänkar på Tennessee Avenue. Lucy behöver en egen halvdag; passa in henne på väg in eller ut ur staden snarare än att klämma in henne i mitten. Mer kontext om resten av staden finns i vår Atlantic City-guide.
Praktiska anteckningar
Att ta sig runt är mestadels till fots. Boardwalk-kärnan (Hall, Claridge, Orange Loop, Steel Pier) är en platt sträcka på under två engelska mil från ände till ände, och Boardwalk i sig är den snabbaste vägen till fots. För stoppen inåt land och i sydväst går jitney-minibussarna längs Pacific Avenue dygnet runt för några dollar per tur och är det lokala svaret på varje kort hopp. Rullstolar på Boardwalk är en turiståkattraktion, inte transport, och prissätts därefter. Lucy ligger bortom bekvämt promenadavstånd.
Kort accepteras nästan överallt, men ta med lite kontanter för museidonationen, jitney-priser och biljettkassor. Ha enkronor för orgelturens och turistguidernas drickskultur om du vill.
September är den stämningsfulla månaden och vädret är som bäst, men själva tävlingen lämnade byggnaden efter 2018, så du besöker historien snarare än evenemanget. Säsongsstängningar är den verkliga risken: Steel Piers åkattraktioner går ungefär april till oktober, pariserhjulet till december, och Lucy har säsongsbundna öppettider. Kolla Halls evenemangskalender först, varje gång.
En sparsmakad dag kostar cirka 45 till 60 dollar per person: gratis foajé och orgelkonsert, 3 dollar museum, 20 dollar pariserhjul, en 15-dollars smörgås. Lägg till 8,50 dollar för Lucy. En fullare version med middag på Knife & Fork och drinkar på taket på Claridge landar närmare 130 till 160 dollar. Rum på leden börjar runt 90 dollar under de lugnare månaderna.
För sällskap på tio eller fler, den ärliga rangordningen: ölhallen och Steel Pier tar emot er utan friktion, Hall och Lucy kräver förbokning och delar upp er i omgångar, museet kräver ett telefonsamtal, Knife & Fork kräver ett privatarrangemang, och smörgåsbutiken kommer alltid bara att vara ett takeaway-stopp.
